»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre matrona tätt invid honom, i det hon lyfte upp ett litet barn på armen — »körde han inte rakt öfver pojken, då han skulle in på apoteket!» Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en hög vagnskorg och framför densamma på ett ännu högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt livré. »Och inte ville han stanna häller», skrek en annan kvinna, »då man ropade till honom, utan slog blott de stackars öken ännu hårdare!» »Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde, »vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större försyn...» Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop. »Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!» »Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.» Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens slängar med den stora blypiskan. Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket, när