— Sa- ligen hafva gjort tillbörlig verkan, om han icke haft den egenskapen att bryta på finska, hvilket hos hans åhörare var ägnadt att öka munterheten. Härtill bidrog äfven Lars, som nu trädde fram. Sedan gammalt var denne icke synnerligen gynnsamt stämd mot allt hvad unga adelssprättar hette. Han sökte därför visserligen till en böljan att med ett godmodigt grin svälja ned stickorden, som haglade kring honom för hans långa hår, läppiga strumpor och storkragade ryttarhandskar. Men man kunde se att gallan sjöd inom honom. »Blixt och kanoner!» hviskade han i örat på Svenske, »här går icke an att nappas — vakten kommer som en Jehu öfver oss och då blir slutet af visan icke rart.» Men hans unge herre hörde nu icke mer hans råd. Han hade redan flyttat fram svärdfästet och betraktade med mörka, hotfulla blickar de skrattande kavaljererna, som bildat ring kring honom. »Välan då, go' herrar», sade han, då skrattet fortfor. »En mot en! — Och må den som längre vill kackla sin fransyska rotttälska först dansa för spettet, som ni behagar kalla det.» I det han yttrade dessa ord, satte han hatten på hufvudet och drog ut sin långa värja, med hvilken han gjorde en duktig släng omkring sig. »Talar du sådant språk, din vettvilling; och vågar du till och med förolämpa det sköna franska språket», sade Meijersdorff, i det äfven han drog sin värja och ställde sig i gard mot honom, »skola vi snart se, om vi icke kunna lära dig à vivre, ma foi! »Meijersdorff har rätt», läspade Laforme, i det han sköt sin länstol närmare de stridande, för att så bekvämt som möjligt åse deras envig, »och det kan vara ett lika så godt tidsfördrif som något annat att