— 62 — om i staden, tills dess de, som öfverenskommet var, skulle besöka tant Beata. Då Svenske lämnade Gyllene freden, styrde han sin kosa framåt Österlånggatan, som denna tid var en af hufvudstadens finaste gator. Hans afsikt var att taga det under byggnad varande slottet i närmare ögonsikte. Detta var nu till sina yttre delar nästan fullbordadt; men på södra sidan återstod ännu åtskilligt att fullständiga. Sålunda voro för tillfället en del arbetare som bäst sysselsatta med att fylla den djupa slottsgrafven. Den bredvid liggande Storkyrkan var äfven under reparation. De många små och låga handelsbodar, som på alla sidor omgåfvo henne, skulle bort, på det att stadsarkitekten Carlbergs snille skulle få tillfälle att visa ett mästerprof på sin konstnärliga storhet genom att gifva åt hufvudstadens d6m det smaklösa yttre, hvari densamma ännu den dag i dag är befinner sig. Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad, på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet, hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder Hans nyfikenhet — han hade