— 66 — skor utan spännen, men i stället försedda med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna. Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln. »Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning, under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein herr», fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att göra? Här är kungens gemak.» Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen. »ßeim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde Aulcevill höra», sade den okände småleende — Hans röda ansikte utvisade i själfva verket höjden af nöje. — »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!» fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill. Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulcevill!» — han skrattade så, att tårarna stodo honom i ögonen — »Mein Herr är från landet, kan jag förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna. Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte: »att det