— 104 — känna de personer, om hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde hattpartiet och den utländska knapadeln. — Hans bodpojkar och drängar hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner varit med. Men här om dagen — det kunde vara vid påfvelsmässan — hade han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärs-rätten, och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! — Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå. Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord. »I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm samvaro och god välfäg-nad, vill jag nu föreslå en skål för en god framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de trogne män, font fasfatt gömma, famoctsinän, fom folfct borna, Hof c män, fom ta bcflnt, tappre män, fom föra't ut.„ Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner for de många våta fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till