— 1 20 — hans själ för det att han vågat så mycket för sitt kära holländska pipbruk.» Härmed var öfverläggningen slut och det bestämdes nu att underhandlingen skulle äga rum följande afton. Smedman skulle till denna tid hafva upptagit en bakport på sitt hus, hvilken hittills varit uppfylld med gamla tjärtunnor och dylikt skräp. Härigenom hoppades man kunna vilseleda förräderikommissionens spejare, hvilka allt sedan Gyllenstjernska affären haft dubbel aflöning, hvarigenom deras misstänksamhet och spaningsifver snart sagdt icke mera kände några gränser. Sedan åldermannen hunnit öfvervinna den första öfverraskningen, gick han han in på allt hvad man föreslog honom, hvilket hade till följd att de unga ofice-rarne till slut ville bära honom i guldstol genom salen. Han tyckte, sade han, att hela affären var en sådan småsak, att »han icke behöfde tänka på den mer än på ett fartyg som gick från Riga till Stockholm midsommartiden». Det var därför i den mest upprymda sinnesstämning som han utkom i rummet utanför, där han sa,tt ifrån sig sitt spanska rör. Hans, skinande anlete utvisade ett fullkomligt glädjerus. Han inlät sig därför i samspråk med en »tjänande broder» och skrattade helt öfvermodigt, då denne berättade att han, under det de högvälborna herrarne haft sin öfverläggning inne i salen, tyckt sig se själfva hin onde i dörren till det yttre rummet. Åldermannens munterhet hade till följd att historien genast blef bekant. Biskopen själf tog vaktmästaren, gamle Kinkel, i förhör. Han hade varit ner på källaren efter knaster, svarade