Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden, hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt eget. Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa i sidentyget. Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en välformad näsa och en mun, som då hon log — och detta gjorde hon långt ifrån sällan — visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet, som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta rekryterna till