— 142 — ägodelarna, han var visserligen en ganska tapper officer, som fäktade med stor bravoure i salig kungens cam-pagner, men ....» Här tystnade hon tvärt, liksom något gammalt minne plötsligt skulle fått makt med hennes tankar. Först efter ett litet uppehåll, sedan hon med ett forskande ögonkast på Ulrika och fröken Liewen öfver-tygat sig om att hon icke med sina ord förrådt någon hemlighet, återtog hon: »Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat än en försynens skickelse. — Hvad som sedan blef af hans änka, som var en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent — voilà la toute histoire.» »Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene eller tvänne hoplänkade, glans-hvita vingar, nedåtvända, med tvänne skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.» »Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen», sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa krig bragtes till fattigdom?» »Men — mon ånge — hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i sanning att den unga vild-