- i67 - ett samtal rörande detta ämne. Och om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom. En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade hofmarskalken Duben häftigt i armen och sade sakta, men dock tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående: »Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar sig som fédrottning till vår nästa assemblé.» »Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling», svarade Düben i samma ton. — Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin undersåtliga reverens. »Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen på Carlberg», böljade kungen i det han med ett vänligt småleende besvarade hennes hälsning. — »Af ert utseende kan man förstå att det gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man lider!» Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete, i det hon svarade: »Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lif-