— 173 — att det icke gäma kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den. Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt säkert gjort sig skyldig till — och en sådan måste denna gissning hafva varit — då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att döma af den unga damens kärleksfulla blickar. »Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett halka öfver solfjäderskanten," »att edra landtliga fester i Abo voro angenäma.» »Ja, på sätt och vis, kusin.» »Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmiölksost och hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt. »Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra gammalmodiga vanor i Finland. — Jag sade ju endast att man var mera otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.» »Bättre och bättre!... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att söka sig stort umgänge!... »Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt nu? — Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?» »Det där var ju endast en bagatell! Om icke min . tjänstgöring hindrade, skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa att jag är fullkomligt återställd. — När skola vi företaga den där utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han skrattande.