— 184 — »Skulle vi så. gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne med eftertänksam min, skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar därute vid Roslagstullen snart vara länsade...» »Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade mot en af kökspojkarne. »Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun!.. . Cassé! Ah, scélérat, jag skall...» Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens ogemena fröjd, tog sin åter-tågsväg undan sin förföljare öfver alla bänkar och bord. Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren, som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett trollslag. »Jag ville endast fråga», började denne med en \