allt... var med en gång under gamle kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak — eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen. . . »Det var annat slag förr i världen — man pratade och slamrade mindre med sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med besked.. . Trå tunnor attan, ett sån't ölsinne bror har — inte svara en gammal vän på skålen — än en gång: — skål för salig kungen!» »Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan har man sett så lifligt tecknade djur.» »Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet om händer — »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till — »se -mans bara på hur det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!» De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin, som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma observera rörliga föremål. Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade denast till följd