— 203 — sjuan — dem hade jag förut — alltså hade jag sju matadorer på hand — när jag fått cinques premiers var jag ändock icke nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig, jusqu'au dernier soupir — usque ad cineres! — behöll därför klöfver sex. Då kom min vän med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. — Todos fick jag betala — men beten gick och femtio dukater därtill.» »Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, och ryckte på axlarne. — »Femtio dukater fick min kammartjänare häromdagen för en agréable nou-velle —• men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det han hjälpte baronen att komma på fötter »kan mon ami förse sig med två gånger den summan af partipengarne — tag nu afsked af vår älskvärde värd två gånger — det gör vår vän generalen alltid — och Schulenberg negligerar icke en gång hof-mästaren — tag åt botten i skälen. — Seså! peruken något mer framåt och nu en avant!» »Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att skilja på gomsmaken och läppsmaken. — Vår finske vän tyckes riktigt ha satt skräck i vår tappre hjälte.» I-Iade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma uppstod därigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen baronen icke varit sen att protestera. Nu nickade han endast belåtet åt de kvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom dörren — »En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för de kvarvarande af partiet,