— 207 — trädgård med tulpaner och prunkande solrosor. Längre bort visade Mälaren en flik af sin underbara fägring, ett sådant där förtjusande ställe, där han, kransad af löfklädda stränder, låter Necken i någon förtrollande vik smyga sig in i den trånande skogsråns rike. Det ena paret efter det andra stannade och uttryckte sin förtjusning öfver nejdens skönhet innan det inträdde genom den höga äreporten af hvitstammiga björkar, på hvilka stora i blått och rödt målade vapensköldar, med »vackra och sinnrika» tänkespråk voro upphängde. Ett dubbelt namnchiffer: M. E. och H. M. under en friherrlig krona, utklippt af kulört papper, som var uppsatt på förstugubron, ådrog sig i första hand nyfikenheten. Men den ena öfverraskningen var hopad på den andra. Från en mindre stuga till vänster utträdde nu ett tåg af herdinnor, förda i rosenbojor af olympens gudar, hvilka beslutit att vända åter till den kalla norden, då de fått höra att ett vördnadsvärdt par i dag där skulle fira sin silfverbröllopsfest. Bland den af skönhet och behag strålande gudaskaran ådrog sig i synnerhet Aphrodite flertalets blickar. Sällan hade också någon dräkt klädt en ung flicka bättre än den Ulrika bar, såsom den ur hafvets skum uppstigna kärleksgudinnan, med sitt rika, blonda hår utslaget och genomflätadt med sjögräs och neck-rosor. — I Svenskes ögon var hon ett öfverjordiskt väsen. Hymen, som för dagen iklädt sig den blygsamme namnsdagsskalden Andreas Hesselii obetydliga skepnad framträdde och efter att hafva sirligt bugat sig för det främsta paret, friherrinnan Buddenbrock och general Stenflycht. som föreställde hennes i kriget