— 216 - olympen», inföll fröken Liewen skrattande med en hastig blick på Svenske. »Ma foi, om jag förstår ett enda ord», sade I.aforme något förlägen, »mes amis känna då icke mitt valspråk, att då man älskar, liknar man gudarne och får — vingar?» »I-Ivad tyckte min herre om versen i dag?» frågade fröken Liewen — sedan samtalet genom denna egendomliga kärleksförklaring afstannat för ett ögonblick — i det hon vände sig till Dalin. »Tycker icke min herre att de voro långt vackrare än på sista assembléen?» »Visserligen, min nådiga — när en snillrik poöta laureatus lyckats hitlocka till våra fattiga bygder en sådan flock af förtjusande najader, hamadryadcr, herdinnor och gudinnor, och lärt dem så många olika tungomål, skulle han icke då vara värdig att kallas nordens verklige musagetes?» »Vårt fattiga och folktomma land!» inföll friherrinnan ifrigt, synbart något retad af Laformes skämt. »Ett slagord, som mössorna jämnt föra på tungan och som icke är annat än en förtäckt afund öfver andra nationers behagligare klimat och okyska njutningar. — Det är pur högfärd, min herre, att göra sig sämre än man är; våra förfäder hafva, trots sin fattigdom, uträttat storverk...» »Fört eld och svärd öfver Europa, som riktiga barbarer», svarade I.aforme. »Jag har på många ställen sett beklagliga minnen därefter. — Hvad denna blodsutgjutelse, som man kallar krig, är äcklig!» fortfor han, utan att låtsa märka friherrinnans missnöjda min. — »Kroppslig styrka och friskt courage är väl icke allt som bör fordras af store män.»