Som ett eko hördes öfver det glada sorlet fröken Liewens stämma: »Mon Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?» Denna färd från Liljeholmen hade varit ett af de angenämaste ögonblick som Svenske upplefvat. I-Ian tyckte sig allt jämt se sluparne framför sig, huru de, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten och höra hur skrattet och sången genljödo från stranden. Längst bort vid synranden stod den lilla stjärnan, ensam på fästet. En mörk sky ■skred sakta ned emot henne. Men den gick förbi. Hon skulle alltså fortfara att lysa för honom. Han mindes vidare hur sången fört honom bort lill de ljusa rymder som omgifva människans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med sitt silfverskir under han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och förtrodde henne att han ville blifva lika tapper som han hade varit. Nu tyckte lian sig höra igen hennes klingande skratt, då hon svarade honom att hon ju flera gånger om förklarat att hon icke tyckte om andra än tappra kavaljerer... Medan han så drömde, hade han kommit till sitt härbärge, och ärnade just inträda genom den på glänt stående förstugudörren, då denna häftigt rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars, som höll en stor sopkvast i högsta hugg, var nära att springa omkull honom. »Nå var då icke så bråd på gröten, din bort-byting», ropade han efter den springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt