— 225 — »Det ingen vill ha', vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt, utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och pigor.» »Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa' klockaren, bröt halsen af sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.» Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp. »Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina plirande ögon på I-ars. »Din utbasade tjufpojkel Jag skall lära dig att narras med mig och få mig att säga mer än jag vill.» Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde. »Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som en annan viss hög person i Carlbergs-parken, som först lockar en till sig med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun — eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med hundarna, som hon först Carl Svenske. 15