XII. » ||^k |[å, Bisot, hur var det? — Hvem skulle leda j[ konferensen på Packartorget?» — frågade St. Severin, i det han lockade till sig en liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden eller någon annan misstänkt person?» »Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen — räfven med det rakade fårhufvudet.» »Ah! — Jag vet, biskopen?» »Alldeles, ers excellens, och han är så god som alla de andre tillsamman.» »Vi måste försäkra oss om honom — vore det än med våld», återtog ministern allvarsammare. »Så viktig föreföll mig likväl icke hela saken för åtta dagar sedan.» »Ja, icke sant, ers excellens, det blir ett duktigt kap — faller han, så ramla alla nattmössorna i en hög