— 244 — åldermannen, i det han stampade i golfvet, »klockan är snart sex och klockan nio bör allt vara i ordning.» »Slå till du, om du vågar, jag har väntat därpå allt sedan vi gifte oss», skrek hon till med ett förskräckligt tjut. »Ett sådant odjur! — och det är nu trettiofem år sedan... Men salig mor min», fortfor hon, torkande sig i ögonen med redgarnsförklädet, »hon sade alltid till mig: 'Göran Smedman är ingen karl för dig, flicka', ja så Gud, sa' hon inte det — men du var gudbevars så smärt och rak på den tiden och så snäll och öm mot mig och hade så artiga maner, när du stod bakom disken hos Nilssons där borta i hörnet.» »Ja, det är då visst och sant att du behandlar mig sämre än en piga», återtog hon, efter en kort paus, högljudt snyftande, »gamla hjälpmadamen har det mycket bättre. — O, min skapare, att jag väl vore död och långt under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.» »Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade åldermannen, i det han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet och ömsom ryckte på den långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk — »hör då upp någon gång med tjutet.» Mon ingenting hjälpte. Mor Katrina hade öfver-taget och det återstod honom slutligen intet annat än att ännu en gång retirera till nedre våningen, där han, efter att hafva stängt sig inne i sin innersta bodkammare, mätte golfvet med stora steg, då och då kastande en orolig blick på den gamla väggklockan i hörnet. Men tiden förgick utan att någon biskop lät höra af sig. Klockan var redan öfver åtta. Kanske hade förräderikommissionen redan fått nys om saken?