— 2Ö0 — regna. Genom det tunna molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken, hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet skulle hållas, och nu var hon öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden. När Svenske hunnit till Packartorget, stannade han och såg sig omkring. Det var där åldermannen hade sin bostad, men i hvilket hus visste han oj. Han stod en stund, villrådig hvart han skulle vända sina steg. Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från längre bort liggande orter, då han uppackades och försåldes på detta torg. Så länge dager var, vimlade det ock af människor, som köpte och sålde; men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande vattenpölar, var det folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden, hvilken på sista tiden blifvit utpålad och på sina ställen försedd med träbryggor, speglade några mindre fiskar-skutor sina mörka konturer i den glittrande vattenytan. På västra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde åldermannen omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa listverk. På södra sidan lågo endast några små envåningshus. På den norra sidan återigen låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter beskrifningen just kunde passa in med det som han sökte. I detsamma föll hans blick på den höga skampålen, hvilken hemsk öch olycksbådande reste sig midt på torget, öfverst