— 265 — vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då man icke får se en sådan där guldfågel hos sig mer än en enda natt, kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hällre än att långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han håller näsan nog högt i vädret förut — och så hör han till hattarna, då jag är en lika god mössa som långa biskopen.» »Nu ha vi gått så långt, att det väl inte tjänar något till att släppa mig.» »Nå, nå, gunstig junker... måttligt stor i orden! — Hvad man inte kan få, tjänar inte att efter trå. — Min herre har väl ingenting emot, om jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra en ny sådan igen af en gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.» »Det vore väl illa eljes», sade Svenske, i det han tog upp sin pung och gaf honom en daler. >Ni kan påräkna flere, om ni låter min värd, mäster Rinck, veta hvar jag finnes.» »Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde myntet i handen, »jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner... Jag ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner ha gifvit gamle Reiter så rikliga ölpengar — men ett ord i förtroende. — En vän kan man nyttja i nödfall och möjligen vända skulden på honom — stöt blott på Reiter och han skall icke skilja så noga på hvem af herrarne det var som hade den bruna kappan. För öfrigt», fortsatte han gnolande: ,,Siud jfäliiiar till galgen följas dt; (Eljc fiorc lytfas allt. De lcfoa uti ftät!,,