— 282 — »Efter hvad jag hört», fortsatte han i ändrad ton, »lär du komma att tillhöra högkvarteret. Där har man tillfälle att höra och se saker, hvarom mången utom stående icke får någon aning. — Innan du reser vill jag därför gitva dig en utförlig instruktion.» »Jag förstår icke? — Skall jag vara spion? Jag är skyldig ovillkorlig lydnad ...» »Endast Gud, barn, äst du skyldig ovillkorlig lydnad. Därnäst fäderneslandet. Buddenbrock är en hederlig man, fast omgifven af mången lycksökare, hvilken endast fikar efter ryska rubler.» »Min vördade morbror fordrar för mycket.» »Så — instruktionen redan i fickan kan jag förstå. — Det hade väl också varit världens åttonde underverk om hattarna lämnat en ung man som du ifrån sig med hedern i behåll.» Svenske hade kommit till biskopen med hjärtat uppfyldt af ånger. Han hade velat bedja honom glömma sin otacksamhet och på samma gång gifva honom del af den glädje som han erfarit och de ljusa framtidsutsikter, som öppnade sig för honom. Han kände sig därför dubbelt sårad af den kalla, hånfulla tonen, hvarmed hans gamle frände gjorde sina domslut. Han svarade i allvarlig ton att han en gång för alla sagt ifrån att han icke tänkte tillhöra något annat parti än kungens. »I sanning är det icke en förhärdeisens tid, hvari vi lefva», utbrast biskopen, allt mera uppretad af Svenskes motsägelser. »Barn glömma sina fränder lika lätt som de byta om kläder. Det första vackra flickansikte får dem att kalla äldre män för dårar. — Men må de i Guds namn gå sin väg. Jag är för gammal att göra tjänst som barnkvinna.»