XII. olen hade gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa nordlandsnatten stod med tunga molnskärmar långs synkretsen och bredde sin slöja öfver den vida, oroliga vattenytan. En liten däckad ålandsskuta kryssade fram mot den i fjärran skymtande skärgården. Sorlande föllo vågorna undan för den skarpa stafven upplösande sig i skum. Men så enade de sig åter. I yr glädje fradgade de sig för vinden, som ilat till deras hjälp och den svarta stafven hade svårt att slita sig lös ur deras frustande famntag. Men för hvarje gång kom skutan närmare sitt mål. Den mörka, blånande randen aftecknade sig allt skarpare mot himlen, där gula och violetta strimmor nu började färga den mörka molnväggen. Det var likväl icke denna tafla som tedde sig för den person, hvilken, insvept i en vid ryttarkappa, låg utsträckt på fördäcket af den gungande båten. Vågornas skvalpande var för honom kanondånet, som rullade fram öfver nejden och gaf genljud från de mörka