— 288 — dan, för att icke ändra det närvarandes sällhet. Men hon tyckte, sade hon likväl, att han var kall och stel. »Ack Ulrika», svarade han och ville med tusen kyssar tysta hennes förebråelse. Då kom en sakta vindfläkt, frisk och lifgifvande som sommarvinden är då han susar genom skogstopparne, och bredde de gula, fladdrande lockarne för hennes anlete. Hon ryste till i det samma. »Det är slut med vår kärlek» sade hon. »Jag är redan en annans brud.» I samma ögonblick förvreds hennes anletsdrag af fasa och hennes gestalt tycktes upplösa sig för vinden. Fåfängt utsträckte han armarne för att kvarhålla den vackra bilden. Ett häftigt slag på armen kom honom i det samma att uppslå ögonen. Han blickade förvånad omkring sig. X fören af den gungande båten stod Lars och grinade vänligt emot honom, under det han svängde hans hatt på en lång båtshake. »Hans nåd tappade nyss sin hatt i sjön och vi ha haft ett fasligt slingrande innan vi kunde få fast honom igen.» Solen började redan färga synranden i öster då Svenske vaknade. Vinden hade lugnat af och det dröjde därför enligt hans uppfattning alltför länge innan skutan ändtligen sköt fram på den trearmade slottsfjärden utanför Åbo. Snart kände han igen de grönklädda holmarne, hvilka så underbart stucko af mot bergen i fjärran med deras allvarligare, af nattdimman ännu omtöcknade grönska, och bakom dem, på södra sidan af Aura ån, det höga domkyrkotornet, ännu icke återstäldt efter den tre år förut härjande åskelden. Midt öfver på norra sidan skymtade murarne af det