— 293 — »Inte kommer någon ryss hit häller», svarade krukmakaren med en slug blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog intet företaga utan får väl tacka vår Herre, om inte vi i stället göra en påhälsning hos honom i Sanct Petersburg.» »I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet rä_dda för honom?» »En sådan förböflad osanning, ers nåd; större än alla skutskeppares från Iiangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så'nt glädjelif som nu i gamla Abo.» »När freden är bruten?» »Picknicker och parader hvarenda dag. Officerare ha vi så fullt af, som grannen har steglitsor på sina rofland vid kyndelsmässan ... rädda för ryssen?» »Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare där än när jag lämnade er.» »Ja, muntert lif det föres, som sagdt, dag ut och dag in, från morgon till kväll. Och god kommers sedan!... Men borgerskapet skall väl också ha någon fördel af kriget. — Det var nog ett sant ord, som mäster Tobias sa' i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. 'Än ha vi icke sett slutet', sa' han, och den tuppen skrämmer inga höns, som gal innan sol'n gått upp.» »Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet.» »Ja, visst skola vi bjuda till, alltid. Icke för det jag är rädd af mig, men gammal är ändå äldst; — och så tänker jag på allt det onda, som i stora ofreden öfvergick vår stad... Om man pratade mindre och gjorde mer, skulle nog varda andra bullar för ryssen.