— 295 — först åtta dagar därefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen för mig, och detta ändå under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på morgonkvisten. — Gumman är redan uppe...» »En mugg varm välling eller ölost, om du kan bjuda därpå?» • Var det likt till något annat. Ja, hon kan göra en rar ölsupa», fortsatte han, i det han skyndade sig ut, »hvars make ingen kristen smakat häremellan och Viborg.» »Sjön suger», återtog han, då han efter en stund kom tillbaka och satte en spilkum rykande ölsupa på bordet. — Ers nåd kan behöfva något födande, innan han på nytt gifver sig åstad. Det måste nog vara en faslig brådska att komma till gränsen, bara inte återfärden varder så mycket rappare.» Anders syntes färdig att öfvergå till en utförligare redogörelse för skråets kannstöparepolitik, då dörren öppnades och Lars inklef öfver den höga tröskeln. »Nå, fick du några hästar?» frågade Svenske nyfiket. »Bagaren bad hälsa hans nåd», svarade denne, sneglande åt krukmakaren, som skyndade sig ut då Lars inträdde, »att alla hans hästar upptingats af borgare, som resa till Borgå i handelsärenden.» »Måtte hin ta deras handelsärenden», sade Svenske, i det han satte spilkumen med en fart ifrån sig på bordet. »Hur länge få vi vänta då?» »Var det likt till någon väntan», svarade Lars med ett bredt grin. »Nog ha' vi hästar alltid och det rara krakar ändå.» »Nå, hvad grinar du då åt?»