Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3°o —
för sig en man, sora stirrade honom rakt i synen med
ett par glasartade ögon, medan han gapade med
vidöppen mun.
Nu såg han dock att det verkligen var Lars.
När allt kom omkring, var det kanske månen som
förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne,
tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från
en aflägsen eldsvåda, när den spred sina rödaktiga
strålar genom björkdungarna och bredde sitt sällsamma
skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen.
»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan
han ridit intill honom.
»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma,
under det han riktade sina förfärade blickar mot
honom — »den hvitklädda flickan! Men tala inte till
henne!»
Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och
red med värjan i högsta hugg i vildaste fyrsprång
framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor ocli
utstötande de hemskaste rop.
Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att
se efter hvart han tog vägen. Men det dröjde en
god stund, innan han återfann honom. Han låg då
sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten.
Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och
kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet
åter sitta upp.
Den återstående delen af färden tillryggalades
utan några vidare äfventyr. Lars, som icke mer
oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga
trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske
frågat honom om orsaken till hans raseri. Lars hade
endast svarat med en stum nickning, samt på upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
