— 3°o — för sig en man, sora stirrade honom rakt i synen med ett par glasartade ögon, medan han gapade med vidöppen mun. Nu såg han dock att det verkligen var Lars. När allt kom omkring, var det kanske månen som förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne, tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från en aflägsen eldsvåda, när den spred sina rödaktiga strålar genom björkdungarna och bredde sitt sällsamma skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen. »Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom. »Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina förfärade blickar mot honom — »den hvitklädda flickan! Men tala inte till henne!» Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor ocli utstötande de hemskaste rop. Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten. Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp. Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum nickning, samt på upp-