— 334 — »Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?» »Skulle kanske kunna säga något, hans nåd.... Tycker nog det hade varit bäst att icke ställa till så mycket väsen för så'nt varsel.» »Varsel? — Säkert endast något kosackskämt.» »Inga kosacker, hans nåd. — Svarta hästar... stora fladdrande vingar... ej en enda ryttare.» »Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.» »När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås med syndiga lustar och begärelser ...» »Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.» »Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.» Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars' omvändelse var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom därför att följa sig till stallet. Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken han för hvarje dag kände sig mer fäst. »Se, det var så, att han blef litet sömstucken i