— 346 — Men afståndet var ännu för stort och kulorna gjorde • därför föga verkan. »Så går det alltid», sade han åt Svenske med en axelryckning, »när man icke själf får sköta sitt vapen. — Om den gamle, envise gubben låtit mig få behålla min plats där borta på andra kullen, hade helt visst ingen fiende vågat sig fram på slätten.» Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på en höjd icke långt från den plats, där de stodo. Skulle de lyckas att där placera sitt batteri blefve det en hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne på hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko upp ur krutröken. Den ena styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det svenska batteriet. Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen voro i teten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden. Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför sluttningen. Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra. Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram, hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den öfvermäktigc fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen. Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och