— 35' — Från tullhuset och corps de gardet mottogos de af musköteld. Äfven från kyrkogårdsmuren, som en del tavastländingar höll besatt, och från fönstren i den bakom liggande kyrkan smattrade muskötsalvoma. Men petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet strax bredvid att stå i lågor, och resten uträtta kanonerna, som nu hunnit upp på vallen. Svenskarne måste fly. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta munderingar och utan hufvudbonader, söka de sin tillflykt bakom de brinnande byggnaderna. Hvarje hus blir en fästning, som icke dagtingar, förrän hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit öfver klingan. Äfven kvinnorna deltaga i striden. Genom den täta krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny ammunition, ty äfven borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterna i försvaret af sin stad. Nu flyger kyrkporten upp i luften, sprängd i stycken af en petard. Och mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knappt ett tiotal. Deras unge anförare pekar med väijan upp mot redutten Faber. »Upp, följ mig, bussar!» ropar han och rusar före dem uppför vallsluttningen. iStå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till sjösidan, andra hälften åt staden!... Men hvad är detta, Lars? Ingen här och flaggan blåser?» »Skola vi sänka henne, nådig herre?» »Det är icke vår sak, utan fiendens.» »Nådig herrns arm värker?...» »Där äro de! — Passa på, Lars ... där i hörnet... Hvem föll där borta?...»