XVIII. tt år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden. Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan Staden och Skeppsholmen, där de • många finnskutorna kastat ankar, af-tecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling. Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska Thun«. Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som tagit sin tillflykt i den mörka portgången. Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos uppför trappan.