— jöo — hänger ner i synen på honom. Rundskor och slokig hatt, ombunden med en tågända. Kanske det Sir en finnskeppar e?a »Hör hit, landsman», sade slaktaren, ur stånd att längre kväfva sin nyfikenhet; »Hvad nytt utifrån?» »Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären på finska bottnen är tagen till fånga?» »Bah! Det står i alla avisorna», sade perukmakaren i försmädlig ton. »Hvem böfveln tror du, bror, läser de dumma avisorna», sade slaktaren med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok på hela långa året. Stopp och belägg för så'nt. Hvad rör en hederlig borgare för öfrigt om folket annanstädes är galet och slaktar sin nästa ... Men slå sig mans ner här min herre. — Fast vi förstås icke höra till storfolket kunna vi tömma ett godt glas rhenskt om det kniper.» »Borgerskapet i Stockholm har ingen orsak att nu mera ställa sig tillbaka för några utländska orters», — sade den okände, i det han tog plats bredvid dem. »Aja, — skam till sägandes var det icke så dåligt förr i världen heller», inföll åldermannen, i det han rätade på sig, — »men hur var det, min herre, med nyheten?...» »Sådan utbasad kannstöpare bror är», — afbröt slaktaren. — »Har du då icke fått nog i dina da'r af nyheter? — Hela förmögenheten, hus och gård, gick ju åt på nyheter och annat satty. Ska' nu dina vänner, som hjälper dig fram på ålderdomen, också dra's med i eländet? — Låt du mans hin håle bäst han gitter hållas med knektarne, herredagsmännen och nyheterna, så att hederligt folk i fred få sköta sina sysslor.»