— 411 — där zittror och cymbaler ljuda, där Guds englar sväfva i salig ringdans.» »Men hur har icke denne öfverdådige härhöfvids-mannen Buddenbrock i stället handlat? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att tillfredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade -medtäflare? Jo, för visso! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en man, den där offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så har han sändt Wrangel i faran, ja mot själfva döden. Han har icke en gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbröder, dess underhafvande folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, där han och hela Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle kallas, en marche forcée.» »Efter som denne mannen alltså» fortfor biskopen i det han höjde rösten, »ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin vän och medbröder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo eller sjuke och jämmerligen med-farne blefvo af den grymme fienden: ty är det, som