— 416 — blommor, vaknar nog gamla fröken sä att vi kunna få tala vid vårt rara främmande.» »Tack för hennes välmening, men det är nära middagen ... och de vänta hemma.» »Då få de väl blifva lugna igen. När jag var härom året i Jakob, morgonen efter den stora eldsvådan, var gamla fröken så fasligt orolig för att det dröjde så sent på natten innan jag kom hem ... Men ser då inte fröken hvilka vackra blommor vi ha: Hyacinter, tulpaner och narcisser. När de blomma är det riktigt, som vore man i en örtagård.. . Unge baronen kommer väl, kan jag tro och hämtar nådig fröken?» »Min bror lofvade det», sade Ulrika i det hon böjde blombladen åt sidan och såg ut på gatan. »Men han glömmer väl som vanligt bort det.» Stina varnade henne nu för att sträcka sig för långt ut genom fönstret. »Icke därför», sade hon, »att det var så synnerligen högt till gatan och så lätt att ramla ut med styf-kjortlar och tross; men det ginge så många hof bussar förbi, denna tiden på dygnet, och man kunde få svårt att hindra sådant folk att stiga in om man hängde ut en så vacker skylt.» Under det Stina gjorde dessa betraktelser, makade hon blomsterkrukorna åt sidan, liksom ville hon själf på närmare håll undersöka faran, då hon tyckte sig höra att någon rörde sig bakom henne. Och hvad såg hon? Strax innanför dörren, endast på ett par stegs afstånd stod en ung man, hvars anletsdrag voro precist som fänrik Svenskes. Hur i all världen hade han kommit in? Kunde det vara en gengångare? Men någon militär var det ej; snarare kunde man hålla honom för en sjöman, klädd som han var i vida holländarebyxor,