— 422 — Svenskes anlete. Han reste sig häftigt och såg en stund förvånad på henne. »Han som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord», utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med kroppen och att hans mördare skulle varda fria från ett kommando lifs efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och tillfredsställa egen lusta, han som fegt undflydde striden, i stället för att slåss till det sista för att åtminstone få stupa med ära, han skulle varda din make ...?» »Upphör, min vän. — Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att jag skulle älska honom fr »Men? ...» »Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall ;if-göras, förrän slutlig dom blifvit fälld.» »Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i " han försiktigt såg sig omkring. — »Strussenfelt, Wr< och din bror ha stämt möte med mig i afton på L:i-fonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall aili bra.» »Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!» »AUt skall gå bra! — Men nu måste jag gå —. En kyss? ... Den första?» »Den andra!» »Nej, nu måste du gå!» »Har du råkat Liewen?» »Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»