- 437 — han sneglade på Svenske och hans vänner. »Där sitta fårrädarne. De sista orden yttrades med höjd röst. Inom ett ögonblick voro Svenske och hans kamrater föremål för de öfriga gästernas blickar. Men de låtsade som de ej märkte det. Först när den som utpekat dem reste sig upp från bordet stego de äfven upp och satte på sig hattarna. Mäster Lafont hade genast vid först misstänkt tecken skyndat bakom disken, hvarifrån han nu skrek af alla krafter att man skulle sända bud efter vakten, medan borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna hjälpa honom mot de unga adelsmännen, om desse skulle göra min af att gå till anfall. Men desse höllo sig strängt på defensiven. Det var tydligen deras afsikt att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria. »Låt oss skiljas i fred, go' vänner», sade Svenske, i det han närmade sig den sprättige krämaren, som med sitt prat ställt till osämjan. »Ni vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen.» »Förrädare får man gripa om det ock vore midt i kungliga rådet», sade den tilltalade i hånfull ton. »Hvem säger då att vi äro förrädare?» »Hvem säger?» — Det göra vi allesamman... eller hur, go' vänner?» »Jo, allesamman», svarade borgarne med en mun. »Kan hälsa från skepparen Wagner», återtog den först nämde i försmädlig ton sedan det mesta sorlet tystnat. »Han bad mig hälsa de noble herrarne från sitt nya logis i Smedjegården.»