- 43' — Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna. Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa. Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt glad, när denne frisk och sund inträdde gpnom dörren. Svenske var emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, böljade han att oroligt gå åter och fram öfver golfvet. ■Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» — sade han till hälften för sig själf i det han stannade. — »Men allt är som det vore förgjordt. — Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?» »Nej, herre! Ar man slagen till en slant, blir man aldrig en daler.» »Fins ingen utväg?» »Just ingen, så vidt jag vet.» »Just ingen?» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du?» Skall äfven du tala i gåtor.» »Sakta! Människorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på sabbatsafton. — Jag var nyss där borta» fortsatte han därefter med lägre röst, i det