— 472 — på allt, skulle i det afgörande ögonblicket kanske vägra att följa sina okände räddare. I vaktrummet sutto, vid ett stort, klumpigt träbord, några soldater i hvita peruker med bly vid öronen och blå rockar med citrongula, öppna fällkragar. De samtalade om striden några dagar förut på Norrmalmstorg mot dalkarlarne. »Raggen må ta' mig, om han icke sprang mot dem med spänd studsare och sköt minst tio, för jag såg öppningen», sade den af dem, som satt vid öfra ändan på bordet, i det han stödde armbågarne mot bordskanten och vårdslöst förde en af tennmuggame mot läpparne. — »Fy, för djäfvuln, sådana snålvargar», afbröt han sig i det han slängde muggen utefter golfvet. »Bara svagdricka. Inte något därborta heller?» »Nej, nådig fältväbel.» »Hvad kan klockan vara?» »De tutade nyss åtta från berget.»* »Ännu två timmar till aflösning.» »Hur var det på torget?» inföll en af de yngre soldaterna, i det han nyfiket sträckte fram hufvudet öfver bordet. »Det uttrummades som jag sa'», återtog fältväbeln, »att alla af dalflocken, efter som de lofvat godt och hållit tunnt, skulle innan klockan fem lägga ned bössorna och bedja riksens höglofliga ständer, Kongl. Maj:t samt kronan om pardon och icke till dess gå utom stadens staket.» »Och det gjorde de?» »Jo vackert! Det är konstiga hästar de gröna!» * Brunkeberg.