— 478 — gor skulle följa, hvarefter han, då detta icke blef fallet, smög sig försiktigt tillbaka utefter häcken och inträdde i vaktrummet. En stund senare rullade en svartmålad vagn med nedfällda gardiner för fönstren uppför Regeringsgatan. Efter honom följde fyra ryttare i lifregementets uniform. De få vandrare, som voro ute denna tid på dygnet, vände sig om och kastade nyfikna blickar efter honom, då han passerat. Den svarta vagnen stannade utanför general Bud-denbrocks hus, där ryttame ställde upp sig, en i hvartdera gathörnet, för att afhålla de få nyfikna, som kunde vilja samla sig. Knappt var detta skedt, förrän kusken med ett raskt språng hoppade ned från kuskbocken och öppnade vagnsdörren. »Det lyckades bra», hviskade han i örat på den utträdande officern. —■ »Måtte de nu blott icke märka något.» »Ja, låt oss skynda!» Porten öppnade sig och den nämnde officern, åtföljd af en soldat, som haft sin plats på kuskbocken, ingick i huset. Underrättelsen att vagnen, som skulle afhämta generalen, stod utanför, hade fallit ned som en bomb inuti vaktstugan, där soldaterna ännu voro sysselsatta att lyssna till Lars' historier. Med afvigvända peruker och utan hattar hade de rusat till sina gevär. Reiter själf hade i första häpenheten icke funnit reda på sin värja, hvarför han glömt bort att ordna manskapet, då officern inträdde. »Hvad vill detta säga?» frågade denne i sträng ton. »Jag ser kort och tärningar! Äro icke allt spel och dryckenskap förbjudna på vakt?» »Nådig herr kapten», stammade Reiter.