XXV. Det torde vara nödvändigt att, innan vi gå vidare, förklara för läsaren åtskilligt af hvad som i föregående kapitel berättats. När Svenske tidigt samma dag på morgonen återkommit till sitt kvarter, hade han ej fått någon ro. Han hade därför tagit på sig sjömansdräkten och begifvit sig ut på vandring. Striden med de oroliga dalkarlarne var nyss slutad på Norrmalmstorg. Här och hvar påträffade han blodpölar mellan den ojämna stenläggningen. Sönderbrutna vapen lågo kringspridda öfver hela torget. I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i den ene af dem Schulenberg. »Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en katt skall komma i vägen», skräf-lade denne, i det han vred upp sina svarta knäfvel-bårar. »Men äro åtta man nog, om någon af dessa våg- ' halsar vill befria honom.» »Gott bevare I — Jag tager dem mans äfven med — om det skulle knipa.»