— 49' — Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma ljudet af hans stämma. »De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige Strussenfelt, generalens forna adjutant. »Nej, låt dem själfva försöka. — Se här, herr general, tag denna värja. Vi kunna slå oss igenom.» Hen Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan. »Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt mitt öde.» Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen, medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvaije ögonblick. »Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. — »För min skull!» »Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från löntrappan — »vägen är fri». Han kände igen Lars' röst. Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt. Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig, hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika för de påträngande soldaterna.