— 494 — parne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På sandbacken utanför Norrtull hade det hemska dådet fullbordats och det styrande partiet med den olycklige krigarens blod satt en mörk skamfläck i vår historia. Några adelsmän, som med möda lyckats bana sig väg genom folkhoparne, stannade utanför Castenhof. »Ma foi de Paris», sade en af dem i det han kastade en blick efter de böljande folkhoparne, »hur kan mon frère fråga något sådant? Som om jag icke skulle hafva nog starka nerver att åse hur man décapiterar någon! — Men det äcklade mig... därför höll jag mig därifrån!» »Det var ett storartadt skådespel, skall mon frère tro», återtog Schulenberg, i det han vred upp sina mustascher. »Han var sannerligen en långt mindre kruka än jag trott... lika lugn som om han klifvit till häst för att taga sig en morgonpromenad, då han steg upp på schavotten.» »Har alltid sagt att det var en brav man, en man med courage.» Laforme kände med fingret i ena ögonvrån liksom han anat en tår. »De där herredagsmännen, som skulle föreställa vittnen, darrade i sina långrockar... Det duger inte att ha fruntimmersnerver vid sådana tillfällen. »Certainement, mon ami! — men då man som jag sett både Cartouclie och hans band, Nivet, för att icke tala om DéschaufFours, som först kväfdes och sedan brändes — hvilket, i parentes sagdt, var föremål för en lång undersökning bland vetenskapsmännen — jag, som var så intimement lierad med Argenson, polislöjtnanten i Paris — ah, quel homme! — A propos — är det sant att generalens familj skall lämna Sverge