i Uppland. Han belönades för sina »tjänster» med många äreställen samt blef slutligen hofmarskalk, president i kommerskollegium och friherre. »Sitt inflytande hos konungen använde han till att utpressa mutor af tjänstsökande. Men så väl de på detta sätt förvärfvade penningarna som all hans öfriga förmögenhet bortslösades på sinnliga njutningar eller — genom öfverdrifven hjälpsamhet», säger en minnestecknare. Den mäktige gunstlingen, som användes som värd vid »korruptions-middagarna», hvilka hans parti tillställde, dog i fattigdom 1757. Biskop Daniel Juslenius införes tidigt i berättelsen af författaren, säkerligen som en typisk politiker af frihetstidens prästestånd. Han var född finne 1676 i Virmo socken samt utdanade sig till språkkarl. När svåra tider rådde i Finland, flydde han som så många andra öfver till moderlandet. Sålunda jagade honom »den stora ofreden» under Carl XII:s dagar öfver till Sverige, och han anställdes 1715 som lektor i Västerås. Efter fredssluten återvände han 1722 till Åbo, vid hvars universitet han längre fram blef professor i teologi. År 1734 erhöll han samtidigt kallelse till biskop i Åbo och Borgå och valde biskopsdömet i Borgå. Under »den lilla ofreden» flydde han 1742 åter öfver till Sverige. Han är icke vidare ryktbar som politiker, men var medlem af 1742—1743 års ständers rannsakningskommission öfver generallöjtnanten Henrik Magnus von Buddenbrock. I denna kommission bevisade han med anförande af åtskilliga bibelställen, att Buddenbrock begått felsteg i sina krigsoperationer. Det gällde att få generalen dömd, och — den heliga skrifts krigskonst hade han ju icke följt som öfverbefälhafvare i Finland! Juslenius blef 1744 biskop i Skara och afled i stiftsgården Brunsbo 1752. Han öfversatte Svebilii katekes till finska, och den lär i Finland användts ända till våra dagar.