Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och frederna, 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flera fältverk och Puke hade uppkastat ett batteri
på en närliggande holme, från hvilket, så väl som
från de svenska kanonsluparne, ryssarne mottogos
med en så mördande eld, så snart de försökte tränga
sig fram, att de slutligen funno rådligast aftåga,
utan att medtaga sina sårade. Följande dagen gick
emellertid svenska hären åter om bord, hvartill såsom
skäl uppgafs att det åsyftade ändamålet, Vesterbottens
befriande från ryssarne, redan var vunnet, emedan
fienden nu var stadd på återtåg norr ut! De båda
striderna vid Säfvar och Ratan hade emellertid kostat
svenskarne 39 officerare, 36 underofficerare och
957 man döde och sårade. Ryssarnes förlust var
visserligen långt större, ty de hade förlorat 3
generaler, öfver 30 officerare samt omkring 2,000
man döde och sårade; men de hade emellertid varit
segrande åtminstone vid Säfvar, och detta olyckliga
krig, som varit så rikt på förödmjukelser för
de svenska krigarne, slutade med den dittills
i Sveriges krigshistoria oerhörda, att en svensk
här blifvit slagen af en till antalet underlägsen
rysk. Svenskarne hade likväl vid Säfvar kämpat lika
modigt som vid de många föregående tillfällen, då
de grundat sin krigareära, och äfven Wachtmeister
hade gifvit flera prof af personligt mod; men för
öfrigt hade det endast allt för tydligt visat sig,
att han saknade fältherre-egenskaper i lika hög grad,
som Kamenski egde dem.
Så slutade denna svenska expedition åt
Vesterbotten, hvaraf man väntat så mycket och
hvarunder dock så litet uträttades. Den fördel
medförde den dock, att Kamenski fann sig föranlåten
att den 23 Augusti låta utrymma Umeå, hvarefter han
drog norr ut och den 30 med sina trupper inträffade
i Piteå, der han väntade och mottog en större, af
ryska kanonslupar skyddad sändning af hvarjehanda
förnödenheter från Uleåborg. Sedan han under tre
dagar låtit sina trupper hvila ut i Piteå samt försett
dem med lifsmedel och ammunition, uppbröt han den
2 September åter söder ut för att möta svenskarne,
hvilka han ville visa, att han ej var stadd på
flykt. Redan vid första nattqvarteret möttes han
dock af Sandels, som hade fullmakt att, i anseende
till de nu långt framskridna fredsunderhandlingarna,
afsluta ett stillestånd, hvilket ock ingicks den 2
September under vilkor att det skulle vara så länge
fredsunderhandlingarna fortgingo; att, om dessa
blefve afbrutna, två veckor skulle förflyta, innan
fiendtligheterna började; att ryska hären skulle
förläggas vid Piteå och den svenska vid Umeå; att
ingendera skulle få draga till sig förstärkningar,
samt att obestyckade fartyg skulle fritt få besegla
Bottniska viken.
Härmed var kriget slutadt, ehuru det ännu dröjde
någon tid, innan fred blef ingången. Den 9 Augusti
hade de svenske fredsunderhandlarne, förre svenske
ambassadören vid ryska hofvet generalen friherre
Curt von Stedingk och generalmajoren Anders Fredrik
Skjöldebrand, infunnit sig i Fredrikshamn, der
underhandlingarne skulle försiggå och der de ryske
underhandlarne, ministern för utrikes ärendena grefve
Niklas Romanzoff och kammarherren David Alopæus,
voro till mötes. De svenska sändebuden hade erhållit
fullmakt att ingå fred äfven med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
