Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro 1812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlägsenhet erkändes ock villigt af alla — äfven af
Armfelt, som icke var bland de lätt hänförde och som
i allmänhet yttrade sig mycket nedsättande om öfriga
den tidens storheter. »Prinsen», skref han, kort
efter dennes ankomst till hufvudstaden, »framstår
i allt — i sätt att presentera sig, att vara, att
uttrycka sig — såsom en ovanlig menniska. Värdighet
utan affekterad höghet, nedlåtenhet utan att någonsin
nedfalla i en lägre ton — hvar har han funnit detta så
svåra, så sällsynta af en juste millieu, som nu för
tiden hos regenter och stora herrar allmänt saknas,
sjelfva Napoleon ej undantagen? Om hans kunskaper
och förmåga i statssaker kan jag endast döma efter
andra och af flera yttranden, man anför dels från
hans enskilda samtal, dels ur hans anföranden i
statsrådet. På grund häraf, äfvensom af de många
vackra och dugtiga tal han hållit, skulle jag dock
tro, att han äfven häruti är sin stora bestämmelse
vuxen.»
De, som förestält sig, att den förre franske
marskalken här skulle företrädesvis blifva ett
slags fransk vicekonung, insågo ock snart sitt
misstag och funno den nye kronprinsen vara långt
mera svensk än fransman. Vid alla tillfällen visade
han den lifligaste känsla för sitt nya fäderneslands
värdighet, ära och framtid samt röjde en synnerlig
aktning för allt, som uppväxt med Sveriges historia
och hvilket han ansåg införlifvadt med svenska folkets
föreställningar. Genom ett försonligt och förbindligt
tillmötesgående sökte han vinna dem, som varit hans
vedersakare, och lyckades äfven i de flesta fall.
Det svåraste i hans ställning var emellertid att
förlika sina nya pligter, som ålade honom att framför
allt se på Sveriges bästa, med sina förbindelser
mot Napoleon och med dennes anspråk, som icke voro
ringa. Genast vid sin första ankomst till Sverige
visade kronprinsen emellertid, att han ingalunda
tvekade i valet mellan de förra förbindelserna och
de senare. När landshöfdingen i Göteborg grefve Axel
Rosen uppvaktade honom vid ankomsten till Helsingborg,
berättade han, bland annat, att franske konsuln
i Göteborg Ranchoup förklarat sig hafva hertigens
af Cadore order att hos honom yrka, det engelska, i
Göteborg befintliga köpmansvaror ej finge forslas inåt
landet, samt all förbindelse mellan engelska fartyg
och svenska kusten förbjudas. Kronprinsen anmärkte
genast, att hertigen af Cadore hade icke att utfärda
några order i Sverige och att Rosen bort återsända
konsulns bref såsom opassande. »För öfrigt», tillade
prinsen, »bör ni ej tvifla, att mitt nya fädernesland
intar första platsen i mina känslor och att dess
lycka utgör första behofvet för mitt hjerta. Jag
har visserligen kejsar Napoleon att tacka för mycket,
men jag har dock icke kommit bland eder för att vara
hans prefekt och tulltjensteman.»
Mellan svenska och engelska regeringarna hade ock
en hemlig öfverenskommelse blifvit träffad, att,
ehuru den förra måst antaga kontinental-systemet
såsom enda vilkoret att kunna få fred med Frankrike,
skulle detta ej störa det goda förhållandet till
England. För att icke blottställa svenska regeringen
bemyndigades landshöfdingarne i de län,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
