Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro 1812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fall förbundo sig att bereda Danmark, men att
dessa förslag ej skulle till danska kabinettet
framställas förr, än i samma ögonblick man vore färdig
att handla; att, om Sverige, i händelse af Danmarks
vägran, funne nödigt företaga ett anfall på Seland,
skulle den ryska hjelpkåren äfven der stå till svenska
regeringens förfogande; att de ryska trupper, som
borde förena sig med svenska hären, skulle den 13
Maj 1812 vara färdiga att afgå till den punkt, som
kunde blifva bestämd af Sveriges kronprins i egenskap
af högste befälhafvare öfver den förenade svenska och
ryska hären; att de ryska trupperna skulle aflönas af
kejsaren, men efter landstigningen i Sverige på detta
lands bekostnad förses med nödiga lifsmedel, foder
m. m. samt att Ryssland dessutom lofvade bidraga till
Norges förvärfvande med ett visst antal krigsskepp,
så utrustade, att de kunde hålla sjön i fyra månader.
Ungefär samtidigt undertecknades i Stockholm af
Engeström och Suchtelen ett fördrag i alla väsentliga
punkter öfverensstämmande med det i Petersburg, men
tillika innefattande närmare föreskrifter angående
de ryska truppernas transport och underhåll.
Det vigtiga steget var sålunda taget, och det var ett
steg af verldshistorisk betydelse, ty det är högst
osannolikt, att Alexander, af naturen obeslutsam
och nu tillika uppskrämd af sin förste ministers
föreställningar om Napoleons storhet, skulle vågat
förklara sig mot honom utan detta beslutsamma
uppträdande af den svenske kronprinsen, i hvilken
Alexander under ett krig mot Napoleon kunde få en
farlig fiende, som efter Finlands återtagande kunnat
hota Petersburg, medan Napoleon framryckte mot
Moskva, men i hvilken han nu fann en ovärderlig
bundsförvandt, som stod honom till buds på en
främmande makts bekostnad, utan egna uppoffringar.
Kronprinsen hade ock haft största svårighet att
förmå de mera framstående personerna inom Sverige,
äfven de, som i öfrigt voro honom tillgifne, att
ingå på dessa nya förhållanden till Frankrike och
Ryssland. Hufvudsakligaste anledningen, hvarföre en
fransk marskalk blifvit vald till svensk tronföljare,
hade ju varit att med fransk tillhjelp och under den
franske herskarens mäktiga skydd få hämnas på Ryssland
och återtaga Finland — och nu skulle allt hopp derom
gå förloradt samt Sverige i stället förbinda sig med
sin gamle arffiende mot tidehvarfvets störste och
mäktigaste man. Med en sådan omkastning hade man svårt
att förlika sig, och i synnerhet var Adlercreutz,
sjelf finne, så gripen af tanken att detta land skulle
för alltid gå för Sverige förloradt, att han aldrig
kunde blifva rätt förtrolig med Carl Johan.
I ett utomordentligt statsråd, der alla
statsrådets ledamöter, hofkanslern och samtlige
statssekreterarne voro närvarande samt äfven
justitiekansleren tillkallad, den 21 Februari 1812,
lemnade emellertid så väl Engeström som kronprinsen
ett fullständigt meddelande af förhållandena till
Frankrike allt sedan freden i Paris 1810, och i
anledning deraf tillstyrkte statsrådet enhälligt
den 24 Februari, att riket måtte intaga en fullt
neutral ställning, sluta fred med England och anse sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
