Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högsta embetsmän, öppnade riksmötet med ett tal,
i hvilket han erkände det vara folkombudens kall att
gifva Norge en grundlag, samt anmodade dem att sjelfve
för hvarje vecka välja sin ordförande. Följande
dagen, den 12 April, tillsattes två komitéer,
nemligen en redaktionskomité, som hade att
meddela allmänheten församlingens öfverläggningar,
och en konstitutionskomité, som hade att utarbeta
grundlagsförslaget. Till ledamöter af den senare
utsågos öfverste Didrik Hegermann, sorenskrifver
Magnus Falsen, professorn Sverdrup, bruksegaren
Jakob Aall, socknepresten Rein, kapten Motzfeldt,
etatsrådet Rogert, grefve Wedel-Jarlsberg,
justitierådet Christian Adolf Diriks, presten
Wergeland, öfverstelöjtnanten Fredrik Stabell,
tullprokuratorn Christofer Omsen, prosten Fredrik
Schmidt, öfversten Johan Petersén och prosten Hans
Midelfart, hvilka valde Falsen till sin ordförande
och Diriks till sekreterare.
Desse stiftare af norska statsförfattningen voro
i allmänhet upplyste, frisinnade och fosterländskt
tänkande män, hvilka dock voro nog mycket benägna
för folkväldet. Sjelfva grefve Wedel, uppfostrad
i England och alltid röjande stor förkärlek för
detta lands fria statsinrättningar, ansågs inom
denna församling såsom allt för mycket aristokrat,
i motsats till det demokratiska flertalet.
Prins Christian sökte icke utöfva någon betydande
inverkan på den lagstiftande församlingens verksamhet,
hvilken för öfrigt väsentligt underlättades af de i
Norge rådande enkla samhällsförhållandena. Redan den
15 April hade konstitutions-komitén blifvit ense om
hufvudgrunderna för den nya statsförfattningen: att
Norge skulle vara en inskränkt och ärftlig monarki;
att folket skulle utöfva den lagstiftande makten
genom sina representanter samt ensamt hafva rätt
att genom dem beskatta sig; att rättigheten att
börja krig och sluta fred tillhörde regenten;
att regenten egde rättighet att benåda; att
domaremakten skulle vara skild från den lagstiftande
och den verkställande; att tryckfrihet skulle
finnas; att den evangelisk-lutherska läran skulle
vara statens och regentens religion, men alla
religionssekter tillåtas fri religionsöfning,
utom judar, som ej skulle få i Norge inkomma;
att nya inskränkningar i näringsfriheten ej finge
tillstädjas; att inga personliga eller blandade
ärftliga företrädesrättigheter för framtiden finge
någon beviljas, samt att statens medborgare skulle i
allmänhet vara lika förpligtade att under en viss tid
försvara fäderneslandet, utan anseende till stånd,
födsel eller förmögenhet.
Dessa hufvudgrunder förekommo till öfverläggning i
församlingen den 16 April. Den första i ordningen
föranledde i synnerhet en liflig diskussion, som
slutade med antagandet af Falsens lagförslag, att
»Norge skulle vara en inskränkt och ärftlig monarki;
ett fritt, oafhängigt och odelbart konungarike, hvars
regent skulle föra titel af konung». Tillägget beslöts
med 78 röster mot 29, hvilka senare angåfvo antalet
af det svenska partiets anhängare inom församlingen.
Den 18 April tillsattes en finans-komité af 9
personer, de fleste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
