Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrikshald. Hela styrkan utgjorde således icke fullt 30,000
man, i hvilket antal besättningarna i Kongsvinger,
Fredrikssten, Fredriksstad, Akershus och Fredriksværn
dock ej voro inberäknade. Öfverbefälet hade Christian
Fredrik förbehållit sig sjelf; men öfverste Sejersted,
som uppgjort försvarsplanen, var chef för hans
generalstab, och generalmajor Haxthausen hade
blifvit förordnad till generalintendent.
Norska skärgårdsflottan utgjordes denna tid af 7
örlogsbriggar samt omkring 150 kanonslupar och
kanonjollar, af hvilka likväl endast 40 under
kommendör Fastings befäl lågo vid Hvalöarne, den
närmast Bohusskären liggande norska ögruppen.
Bland de norska befälhafvarne hade generallöjtnanten
Staffeldt, som utmärkt sig under 1808 års krig,
mesta anseende; men hvarken han eller öfverste
Stabell, som näst honom hade mesta krigserfarenhet,
stodo väl hos Christian Fredrik. Dennes förtrogne
åter, Sejersted och Haxthausen, visade sig ej vuxne
de befattningar han anförtrodt dem. Särskildt var
utredningen, hvilken Haxthausen fått sig anförtrodd,
icke på långt när sådan som den bort vara. Förråden
voro illa försedda, sjukhusen ledo brist på läkare
och sjukvårdspersedlar, och äfven ammunition fans icke
i tillräcklig myckenhet. Att Christian Fredrik sjelf
icke var någon krigare af högre ordning, visade han
snart till fullo. Redan från fiendtligheternas början
insåg han ock det fruktlösa i motståndet och gjorde
sig samvete af att åstadkomma onödig blodsutgjutelse,
hvarför han ock sökte göra fälttåget så litet
blodigt som möjligt, ehuru han ej kunde helt och
hållet undvika det, för att ej beskyllas för feghet
eller gifva norska folket ett sken af braskande med
en frihet, den det ej kunde eller ville försvara.
Den 26 Juli öppnades fiendtligheterna med att svenska
flottan under Pukes befäl från Strömstad framryckte
mot Hvalöarne för att omringa och taga de norska
skärgårdsfartygen, hvilket dock misslyckades, till
följd af svag vind och stark motström, så att norska
skärgårdsflottan fick tillfälle att följande natt
smyga sig undan till Christiania-fjordens vestra
strand, och den 27 togos Hvalöarne i besittning af
de svenska fartygen.
Svenska landthären hade, efter Carl Johans ankomst
till Strömstad, erhållit en ny indelning, så att den
från Tyskland öfverkomna delen deraf nu fick benämning
af första armé-kåren och den förra reserv-armén af den
andra, samt den senare skulle utgöra fjerde och femte
fördelningarna af den förra. Första armé-kårens styrka
uppgick då till omkring 21,000 man och den andras
till ungefär 20,500, af hvilka likväl omkring 3,000
stodo i Vermland och Jemtland, så att för inbrottet
i södra Norge återstodo endast omkring 38,000 man.
Den 30 Juli inryckte Sandels’, Vegesacks och
Rosenblads fördelningar under Essens öfverbefäl
på vägarna öfver Bärby och Prestbacka i Norge samt
inneslöto den 1 Augusti Fredrikstens fästning, som
hade 1,300 mans besättning, med generalmajor von Ohme
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
