Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deputationens ordförande, det sista storthingets president
Christie, aflemnade urkunden till den nya norska
grundlagen samt i norska folkets namn försäkrade
konungen om detta folks trohet och tillgifvenhet.
Den inom Sverige så länge och så ifrigt önskade
föreningen med Norge var sålunda tillvägabragt, ehuru
den utfallit långt annorlunda, än man här förestält
sig och äfven än fördraget i Kiel antydde. Att så
skedde, kan väsentligt tillskrifvas Carl Johan,
som mer an någon annan från svenska sidan visade sig
eftergifvande för norrmännens fordringar och framför
allt sökte påskynda föreningens afslutande. Sina skäl
härtill har han i åtskilliga meddelanden angifvit.
Ett sådant var brist på penningemedel till krigets
fortsättande. Statssekreteraren för krigsärendena
Wirsén hade förklarat, att vid November månads utgång
voro alla tillgångar slut, och när man uppmanade
kronprinsen att med vapenmakt göra slag i saken,
svarade han: »gif mig 6 millioner och 40,000 man,
och jag skall genast marschera». Han insåg, att han
visserligen utan svårighet kunde taga Christiania;
men om norrmännen, bragte till förtviflan, fortsatte
försvaret i sina svårtillgängliga bergstrakter,
skulle han af brist på tillgångar till krigets
fortsättande nödgas inställa detsamma, helst det var
föga sannolikt, att England eller någon annan makt
kunnat förmås härtill bidraga med subsidier eller
statslån.
Ett annat skäl var, att genom krigets fortsättande
skulle norrmännens nationalhat mot svenskarne
ytterligare stegras, och om äfven föreningen kunnat
med våld tillvägabringas, kunde den dock aldrig
blifva verklig, utan skulle fordrat oupphörliga
ansträngningar från Sveriges sida att kunna
upprätthållas.
Vidare var konungen bunden så väl af de löften,
han redan före kronprinsens ankomst till Sverige
genom 1809 års män gifvit framstående personer inom
Norge, såsom grunder för den blifvande föreningen,
som af sin proklamation till norrmännen, i hvilken
de blifvit försäkrade att få sjelfve uppgöra förslag
till en statsförfattning, lämpad efter deras behof och
betryggande deras lycka. Att rygga dessa löften, äfven
om anledning dertill kunde hemtas från rörelserna i
Norge, ansågs ej rådligt, och det var föga sannolikt,
att Sverige skulle kunna påräkna bistånd af sina
bundsförvandter, derest kriget af sådan orsak skulle
blifvit förlängdt.
Att för öfrigt de europeiska förhållandena i allmänhet
vid denna tid och den mer och mer tilltagande
fiendtliga riktningen mot de revolutionsmän, som
under Napoleons välde kommit till eller i närheten
af tronen, icke varit utan inverkan på Carl Johans
medgifvanden åt norrmännen, visar ett bref från honom
till Carl XIII, i hvilket han, bland annat, yttrade:
»De små uppoffringar, hvilka vi kunna blifva nödsakade
göra för ögonblicket, synas mig ej af nog stor vigt
att böra fördröja föreningen. Det är angeläget att
använda alla medel för att ofördröjligen afsluta
den, så att vi måtte i tid befinnas tryggade mot de
stormar, som synas hota Europa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
