Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock bestämmas hvilken var rätta egaren dertill,
Danmark eller Sverige. Medan Löwenhielm gjorde sitt
bästa att förfäkta Sveriges anspråk, försummade man
icke heller å Danmarks sida att söka göra dess rättigheter
gällande. Konung Fredrik VI hade sjelf rest
till Wien för att söka hos stormakterna utverka,
om icke Norges återfående, åtminstone motsvarande
ersättning derför och deribland särskildt svenska
Pomern, hvilket i Kieler-freden blifvit Danmark
lofvadt, men likväl fortfarande innehades af Sverige.
I denna tvist tog Österrike genast parti för Danmark,
snart nog äfven England och Preussen, hvilket hade
ett särskildt intresse att förfäkta Danmarks rätt
till Pomern, emedan Preussen ville komma i besittning
af detta landskap genom att i utbyte till Danmark
afstå hertigdömet Lauenburg. Löwenhielm höll sig åter
till kejsar Alexander, hos hvilken han först yrkade
erkännandet af grundsatsen, att Sverige borde hållas
skadeslöst för kostnaderna under norska fälttåget,
samt förklarade att, sedan denna grundsats blifvit
erkänd, Sverige skulle afträda Pomern och bedja
kejsaren vara skiljedomare i denna fråga. Man hade å
danska sidan yrkat, att, då Danmarks konung gjort allt
för att afhålla sin frände, prins Christian Fredrik,
från hans tilltag i Norge, det vore i högsta grad
obilligt, att Danmark skulle få umgälla följderna
af detta tilltag; men häremot invände Löwenhielm,
att så väl konung Carl XIII som kronprinsen väl voro
båda allt för ädelt tänkande att någonsin föreställa
sig, det en suverän kunde nedlåta sig att svika
sin heder och sitt ord, ur hvilken synpunkt de ock
frikänt konung Fredrik VI från all delaktighet
i prins Christians företag. Det vore dock icke
desto mindre faktiskt, att Danmarks tronarfvinge,
några medlemmar af danska ministèren, alla i Norge
anstälde civile och militäre danske embetsmän samt
en stor del af danska marinen på det allvarsammaste
sätt gjort sig brottslige, i det de uppeggat till
och äfven med väpnad hand understödt ett uppror mot
Sverige. Då detta var afgjordt, och då man icke
kunde skilja mellan suveränen och nationen i fråga
om ansvaret för den enes eller andres handlingar
i förhållande till utrikes makter, föjde ock, att
Danmarks konung måste blifva Sverige ansvarig för
följderna af upproret i Norge, som blifvit underblåst
af hans egen tronarfvinge och en stor del af de danska
embetsmännen.
Alexander gaf vid detta tillfälle ett nytt prof
å sin vänskap för Carl Johan. För att underlätta
den yrkade uppgörelsen lät han afskrifva det lån
å 1,500,000 rubel, som genom fördraget i Åbo 1812
blifvit Sverige beviljadt, och genom hans bemedling
afslöts den 4 Juni 1815 ett fördrag, hvarigenom
Danmark, mot erhållande af Lauenburg, afstod sina
anspråk på svenska Pomern och Rügen till Preussen,
som förband sig att tillfredsställa Sveriges anspråk
på ersättning i penningar, hvarefter den 7 Juni 1815
i Wien ingicks ett fördrag, genom hvilket Sverige
till Preussen afträdde svenska Pomern och Rügen mot
en summa af 3 1/2 millioner preuss. kurant (motsvarande
4,800,000 rdr svenskt banko). Invånarne i de afträdda
landskapen försäkrades om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
